Igår var det 8e mars. Jag är jätteglad att jag blev ombed att prata för ett hundratal kvinnor som samlades för en stor kvinnofest i Tensta Träff. Under de år jag har jobbat med kvinnofrågor på Södra Järva har motståndet varit stort, inte minst från manliga stadsdelsnämndsledamöter från de flesta partier. Nu har flera kvinnoverksamheter på Järvafältet det verkligt tufft, bidrag finns i praktiken inte längre och kvinnor orkar inte fortsätta att jobba helt ideellt utan stöd. Ändå gör många det, gårdagens fest var ett bevis på det.
Fördta gången jag demonstrerade den 8 mars var i början av 70-talet. Då demonstrerade vi för fri abort och rätt till barnomsorg. Fri abort fick vi och barnomsorgen har byggts ut. Allt gick framåt, även om det gick sakta tyckte jag.
Men nu, många år senare sitter jag som vänsterpartistiskt oppositionsborgarråd och läser borgarnas budget. Det är en sorglig läsning. jag kan konstatera att i Stockholm går det inte längre framåt, det går bakåt. Det står inte längre i Stockholms stads budget att jämställdhet ska genomsyra alla verksamheter. Ett krav som vänsterpartiet fick igenom när vi styrde staden tillsammans med miljöpartiet och socialdemokraterna.
I den budget som vänsterpartiet, miljöpartiet och socialdemokraterna presenterade 2006 nämndes ordet jämställdhet 54 gånger. I borgarnas budget för 2008 nämns ordet jämställdhet 9 gånger. Stopp för alla försök med förkortad arbetstid, stopp för låglönesatsningen, stopp för vårt projekt "Rätt till heltid, som vi hann att starta i tre stadsdelsnämnder, är några sorgliga beslut som den borgerliga majoriteten fattat.
Tillbaka till 50-talet
Den stora valfrihetssatsningen för föräldrar i Stockholm i är är Alliansens vårdnadsbidrag. För 3000 kr, som inte är pensionsberättigede, ska kvinnor lockas att stanna hemma och inte lämna sina barn under tre år till barnomsorgen. Ingen tror på allvar att några män kommer att utnyttja detta hemmafrubidrag. Erfarenheter från Norge visar att de som utnyttjar bidraget är välbeställda kvinnor som får en extra fickpeng eller fattiga kvinnor med utländsk bakgrund som på så sätt undviker att få försörjningsbidrag. I Stockholm pågår nu en skandslös stigmatisering av människor som inte lyckas skaffa sig ett arbete, många av dom är kvinnor med utländsk bakgrund. Säkerligen kommer många att "välja" vårdnadsbidrag iställer för att utsättas för kränkande behandling när de vänder sig till socialtjänsten. DEt innebär att deras barn inte kommer att få rätt till förskola. I Norge avskaffar man nu det gammalmodiga hemmafrubidraget.
Ensamstående föräldrar har naturligtvis ingen som helst nmöjlighet att leva på 3000 kr och ställs helt utanför denna "valfrihetsreform". Men de får naturligtvis vara med och betala reformen med sina skattepengar och genom att barnomsorgen få mindre resurser.
Bra för några?
Om du är högavlönad kvinna med ett spännande jobb, gift med en högavlönad man, har ett eller flera barn så tycker du säkert att alliansens "jämställdhetspolitik" är bra. Genom pigavdraget fixas tråkigt hushållsarbete, vårdnadsbidraget kan räcka till en au-pair som kan vara tillgänglig helt andra tider än vad förskolan kan.
Med sådana förutsättningar blir man säkert inte utbränd.
Men alla andra, ensamstående föräldrar, lågavlönade föräldrar, familjer där en eller båda föräldrarna är arbetslösa, föräldrar som studerar och alla de som tycker att en bra barnomsorg är viktigare än hemmafrubidrag till några få. De kräver helt andra saker.
I fullmäkte motionerar vi om kortare arbetstid, med start inom äldre- och barnomsorgen, barnomsorg på obekväm arbetstid, rätt till heltid, jämställdhetspedagoger i förskola och skola och mycket mer. Läs om våra förslag på vår hemsida.
Vi vill ha ett helt annat Stockholm än Alliansens gammalmodiga 50-talssamhälle där idealet är en traditionell kärnfamilj och där högavlönade familjer kan lösa sina jämställdhetsprobelm genom service av lågavlönade kvinnor. En service som alla vi andra får vara med och betala för.
Ann-Margarethe Livhs 8-mars-blogg.
