Själv anser jag att vi har flyttat fram positionerna när det gäller barns rättigheter vid vårdnadstvister och vid övergrepp. Efter en fyra timmars lång debatt på ABF-huset idag inser jag att så inte är fallet. Det kvinnor vittnar om att de och deras barn utsätts för i samband med att mammorna försöker skydda sina barn från pappor som begått sexuella övergrepp är ofattbart för de flesta av oss. Lagen har förbättrats, men domare, advokater, socialarbetare utgår ofta inte från ett barnperspektiv. Våra v-krav om att tex domare ska ha adekvat utbildning innan de får döma i familjetvister, barns rätt till ett eget ombud, barnprotokoll vid domar så att rätten tvingas att formulera varför domen utgår från barnens behov, är mer än motiverade.
Tyvärr händer inte så mycket när det gäller våld mot kvinnor och barn i Stockholms stad heller. Kvinnofridsprojektet på Järvafältet är ett bra exempel, men deras resurser räcker inte på långt när till att täcka de behov som finns. Högeralliansens intresse för jämställdhet eller förebyggande arbete överhuvudtaget är lika med noll.
Om några veckor får jag besök av kvinnor från en kvinnojour i Ankara. De kämpar i ännu större motvind än vad vi gör, men är också mycket målmedvetna och entusiastiska. Vi kan lära mycket av varandra.
